14 Juli 2022 - 16:52
Som man kan se här ovan har jag fastnat i lite av ett dike, man skulle till och med kunna säga att jag fastnat i vinkelvolten, men det kommer jag inte att göra. Det är nu sista dagen på Växtvärket, och åh vilken dag, vi har stått på pall.
Pall.
Vi har även blivit intervjuade av radion, ätit mat av det födorika slaget, stått och diksuterat börsen, knäskador och gamla minnen i köket som de gamla män vi är, stått i buskar, stått nedanför buskar, anekdoterat kring "Lusekebab" och dess föredetta inslag av kardemumma, kummin och, förvånandsvärt, ingen saffran, men även det avgörande inslaget dem gjorde i Dansk-Svenska kriget '79.
Pallen har i allmänhet blivit en punkt att stå på, kirng och i, ibland bakom, verkligen aldrig under, även om det skulle kunna ha hänt ibland tror jag. Min stol kommer stå tom, som en tomburk, och ensam under den närvarande framtiden och jag undrar om jag inte ska sno med den härifrån, men ack, det livet har jag lämnat bakom mig och jag skall aldrig dit åter komma, så jag eftersöker nu någon som kan tänka sig sitta stolsvakt, min kontaktinformation finns nog på intrawebben någonstans, men annars funkar röksignaler, morsekod och fem olika sorters kakor, de två sista tappade jag bort.
Min stol.
Sist men inte minst vill jag tacka alla som har medverkat detta år, det må inte vara den sista dagen, endast den näst sista, men det är sista dagen på Växtverket och det innebär att det krävs lite tack till de folk som råkar befinna sig där och gjort saker av olika slag. Så här kommer dem, om jag råkat glömma nån är det statens fel inte mitt så revoltera på gatorna om det så skulle vara.
Felicia Stenroth, Per Nilsson, Elin Skugge och Tiara Norlin, tack för att ni fyra människor av det levande slaget hjälp oss under dessa häringa fyra veckorna! Oj, råkade jag glömma någon nu tänker du läsaren där hemma i gungstolen säkert nu antagligen. Och det kanske man skulle kunna tro om man kände mig, men NEJ! Jag har inte glömt någon utan endast väntat till sist med att tacka Pia (Redin), eftersom det ändå är hon som liksom startat hela grejen och sådant, och om jag minns rätt brukar sånna där hedersgrejer vara på slutet, har jag fel så är det än en gång inte mitt, utan statens fel, och du vet vad du ska göra åt saken (om du glömt, gå ut på gatorna och inled revolutionen). Så, tack Pia, det har varit mycket trevligt att jobba i fyra veckor!
Pia (till vänster) med en radioreporterintervjuare (som jag kan ha råkat glömma namnet på, än en gång, inte mitt fel, ni vet vad ni ska göra vid det här laget).
Såså, det var det, mitt sista blogginlägg, så här kommer en klassiker för gamla tiders skull:
Sven Edvin Salje med en fin hatt.
ALL MAKT ÅT DEN LILLA MIKRON, VÅR BEFIRARE, THE ONE AND ONLY, MANNEN, MYTEN, LEGENDEN, THE OG, LILLA MIKRON SUPREMACY! Ära.
/Arvid
0 kommentar(er)
