Jag är ihopklämd och det är trångt. Här finns det varmvatten och jag simmar i det som en liten guldfisk. Det är mörkt, jag kan inte se något. Det känns som att jag svävar ute i rymden. Jag hör ibland en ljus och fin röst sjunga låtar. Ibland ser jag en hand trycka in i magen som jag brukar ge high five till. Denna gången trycker handen mycket hårdare och jag glider ut till det skarpa ljuset. Jag blundar och börjar att skrika. Jag börjar att andas in luft för första gången. Den varma vattnet och mörkret är borta. Jag känner att jag kramas hårt av någon, och det ger mig tillbaka den varma känslan. Jag känner igen den fina rösten. Nu föddes jag till världen, och det finns ett äventyr som väntar på mig.
Jag kan allting i hela världen så jag kan hjälpa dig om du behöver hjälp med något svårt, som att jobba kanske!
Jag kan jobba jättebra, säger min mormor när vi bakar bullar.
Och så kan jag ta en stol och hämta en safta flask...
En safta flask...
En flaska saft...
och blanda själv.
Vill du ha?
Hår under armarna, hår där nede, bröst som växer, blod i trosorna.
Du ropar på mamma, livrädd.
Hon säger att det är normalt.
Det händer när man kommer in i puberteten.
Man blir en kvinna, man kan få barn.
Killar kollar på dig nu, som en blomma inget bi än har landat på.
Du sitter tyst, gråter.
Du vill inte bli en kvinna- du vill leka med dockor, cykla snabbt, bada på stranden utan att någon kollar.
Ett vuxet barn, och du är inte redo.
“ Vad ska du göra efter gymnasiet? “
“ Har du hittat ett jobb ännu? “
“ När ska du flytta hemifrån? “
Men jag är ju bara arton
hur ska jag kunna veta alla svaren
när jag inte ens vet mitt eget namn.
Om man inte vet sitt eget namn
är man ens arton då?
Vid det här laget borde jag vara vuxen va? Jag antar det, men hur fan kan jag faktiskt veta det? Är jag ens medveten? Har jag koll på nånting? Innan visste jag väl tror jag, jag tror jag visste vad jag ville, jag tror att jag kände på mig något eller så, att det kanske skulle kunna funka mer än i huvet, men det ser ju inte direkt ut som om att jag har liksom gjort samma som jag tänkte då, inte alls, kanske är det bara värt det att inte göra det eller så? Inte tänka alltså. Då kanske jag skulle slippa sånt där, slippa tänka. Fast den tanken skrämmer mig, ska jag inte bara liksom ta och testa? Är det det som är vuxen? Kan jag liksom lura mig till det? Nej, nej det kan inte gå, jag tror det får bli så, att alltså, alltså att, nej jag är vuxen nu, jag lovar det, jag tror det, jag tror jag vet det. Är jag vuxen?
Jag höll dig i min famn, ett litet liv, så ömtålig och skör, du vägde bara te kilo och ändå var du tung som hela universum, hur ska jag orka bära dig genom livet, hur ska jag kunna skydda dig, hjälpa dig, lära dig allt du behöver, hur ska jag kunna visa dig vägen, jag som är så vilsen själv.
Barnen flyttar snart hemifrån. Hur kunde tiden går så snabbt? Det känns som de föddes igår. Äldsta sonen packar väskan för att åka och besöka Chalmers. Hans liv har bara börjat, medan mitt liv saktas ner. Knäna gör ont och det är inte lika lätt att böja sig ner. Till hösten börjar yngsta dottern gymnasiet och nästa vecka har jag och min fru varit gifta i 25 år.
Jag sätter under ett träd och tänker: hur min kropp har förändrats, mitt hår blev grått, hur stel och trött jag är ofta. Alltså jag kan inte se och höra bra men tänk en gång i tiden var jag tonåring, en tonåring som inte tänkte som jag gör nu, tänk om jag var en tonåring med detta tänkesätt, tänk om jag hade inte slösat så mycket tid, tänk om jag hade lyssnat på mina föräldrar, tänk om jag hade detta tänkesätt.
När jag kollar tillbaka på mitt liv då ångrar jag mycket alla fel val som jag gjorde. Men tiden kommer aldrig tillbaka.
Skenet bedrar mig
mitt yttre, bedrar mig
jag lever, trots att mitt levande snart är slut
Många dagar, många nätter
vandrar hand i hand med döden nu
Titta in, jag finns här
jag finns här fortfarande
och jag vill ha
Allting
Rösterna i mitt huvud ger inga svar. Nej, jag börjar förstå att det inte finns något att svara, inget som kan göras. Mörkret i mitt synfält växer, inom kort är det svart. En tanke slog mig, hörseln, den är redan borta. Plötsligt tystnar rösterna i mitt huvud och ett lugn som jag aldrig tidigare känt infinner sig. Lugnet sitter djupt förankrat, med stora kedjor på själens botten. Önskan att säga det där sista ordet, ett sista farväl. Att göra om alla de val jag ångrat. Alla de tankarna är försvunna. Det är tomt. Jag inser att viljan är borta.
0 kommentar(er)
