Utanför fönstret porlar regnet ner. Det smattrar mot rutan, som om fingrar klöser mot glaset i ett försök att ta sig in. En liten vattendroppe färdas längs med rutan. Dess rutt är inte rak; konstant ändras droppens färdriktning i ett till synes slumpmässigt mönster. Droppen kolliderar med en annan droppe från ett annat håll. De slås samman, och en större droppe bildas. Den nya droppen blir för tung på rutan; snabbt strömmar den ner mot fönsterblecket.
Regnet är en välsignelse; det har förmågan att skölja bort all skam och oro. I regnet tvättas man ren från allt det onda, och kvar blir den rena själen. Inget självhat och ingen ångest.
En ung kvinna sitter vid ett bord innanför fönstret. Det torra, hasselbruna håret täcker hennes ansikte för omvärlden. Ett litet kors hänger i en kedja runt halsen. Blicken är fäst på muggen i hennes skakiga händer. Hon tar en klunk av det mjölkvita teet och sätter ner muggen på bordet.
Ett pling bryter regnets hypnotiserande rytm när dörren öppnas. En mörk skepnad träder in på kaféet. Den äldre kvinnan drar ner kapuschongen på den svarta regnkappan och ser sig om i lokalen. När hon får syn på sin tonåriga dotter klär hon av sig kappan. Under den är hon torr; den har skyddat henne från regnet. Kvinnan hänger det våta ytterplagget över stolens ryggstöd innan hon sätter sig.
Den unga kvinnan tittar upp från temuggen och möter sin moders blick. De sitter där, moder och dotter, separerade av ett litet kvadratiskt bord. Regnet trummar mot rutan vid bordets bortre ände.
Till slut börjar modern tala. Genom fönsterrutan är det svårt att höra vad hon säger. Dottern svarar. Hennes röst är ynklig som ett litet barn. Ett barn som vet att hon gjort något fel. Genom rutan hörs ingenting. Under konversationen ändras de två kvinnornas ansiktsuttryck. Dotterns blick går från nervös, till skamsen, till sorgsen. Moderns blick går från orolig, till chockad, till ilsken.
Moderns röst ökar i volym. Regnet faller med ökad intensitet; rutan blir ett tunt vattenfall, och klösandet övergår i huggande. En del ord tränger trots det ut genom rutan. Orden är hårda, anklagande. “SKAMLIGT!” “SMUTSIG!” “VEM?!” “DITT FEL!”
Modern reser sig hastigt. Samtidigt slår åskan ner i närheten. De båda kvinnornas ansikten lyser upp; den vattentäckta rutan förvränger deras ansiktsdrag. Två spöken ser på varandra, i ett hav av ljus och långa skuggor.
Sedan är samtalet över. Modern, som inte längre är en moder, tar regnkappan och går. Dottern, som snart kommer vara en moder, sitter kvar. Ögonen är glasartade.
En salt tår färdas längs med högra kinden i en ojämn båge. Under hakan kolliderar tåren med en tår från vänstra kinden. En större droppe bildas. Droppen blir för tung på hakan; den landar i temuggen.
Regnet fortsätter bulta mot fönsterrutan. Det är en välsignelse. Regnet har förmågan att skölja bort all skam och oro. Man tvättas i regnet ren från allt det onda; kvar blir bara själen.
Det regnar inte inomhus.
0 kommentar(er)
