Skrivsommar!

“God morgon, du är död!” Linneas ansikte dök upp över kanten på maskinen. En slinga av hennes korta mörkbruna hår har klibbat sig fast vid hennes mungipa. Linnea är min sol i denna mörka sjukhuslabyrint, svävande flera mil över ännu en förstörd planet. Om du skulle se henne, så skulle du förstå. Med mörka bruna ögon, sneda söta kanintänder och överdrivna extroverta rörelser, skulle hon kunna göra vem som helst munter. 

“Ja ja mycket roligt” även om hon drar samma skämt varje morgon så kan jag inte låta bli att motvilligt le lite. 

“Taggad för injektionerna med svavelsyra idag då, Evelina?”hon lyfter ner sig själv i sin rullstol och spinner snabbt ett varv, innan hon spänner fast sig i sele. 

“Din ironi svider nästan mer än upplevelsen”. Jag gillar när hon kallar mig vid namn. En bubblig känsla sprider sig i magen varje gång hon ser mig i ögonen och gör det.

 Sakta lyfter jag mig ner i min rullstol. Den är klibbig av gammal svett och mina nakna lår klibbar fast sig i plasten. Jag väntar lite med att spänna fast mig.

“Well om det känns bättre så är vi ju redan döda så du borde inte gnälla, rappa på istället, idag sker något stort!” 

“Vi är ju redan döda”, de orden känns inte rätt, fast jag vet att det är sant. 

Hjärtat hoppar till när jag för den miljonte gången hör knapparna på andra sidan dörren tryckas in. Eller mitt hjärta hoppar inte, det har inte en slagit på urlänge, men du förstår uttrycket.   

“Pip, pip, pippip”. Jag kan se hur Linnea stelnar till. Jag gör samma. Hennes mörkbruna ögon stirrar tomt framför sig.

Dörren glider upp och det välbekanta “swoch” ljudet fyller rummet. En mycket rund man med korta ben och armar syns i dörröppningen. Den lila dräkten sitter dåligt på överkroppen och hänger om möjligt ännu sämre på höfterna. Man kan se mycket av hans otroligt bleka hud. Hans ansikte är täckt av samma lila mask som alla vakterna har, men två av hans dubbelhakor hänger utanför och svajar fram och tillbaka, han är lite orakad. 

“Godmorgon Fonjo” jag kan se hans frustration när han vänder sig mot mig.

“Hur vet ni båda alltid vem jag är? Jag klär mig som alla andra och ingen annan av vakterna känner ni igen förrän ni hör deras röst.”

“Fonjo, det är för att du ser ut..” Linnea avbryter mig innan jag hinner säger något taskigt som vanligt.

“Ingen annan klär så bra i lila” hon ler tillgjort. 

“Åh tack Linne.. jag menar 00.B2” Fonjo låter genuint glad över lögnen till komplimang. Kan nästan se framför mig hur han ler. Jag har aldrig sett Fonjo utan mask och uniform, men jag kan tänka mig att han säker har möjligheterna att le stort och fånigt. 

“Snyggt räddat Fonjo, precis som om du inte känner oss alls eller något och vi bara är experiment 00.C2 och 00.B2 för dig. ” 

“Kan ni snälla bara rulla ut och följa med mig som vanligt, ni kommer bli sena om vi ska fortsätta stå här” hans röst är plötsligt mindre munter. 

Utan att säga något rullar Linnea förbi honom. Hon rullar snabbare än vanligt, som om hon vet var hon är påväg. 

“00.B2 det är fel håll, vi ska till östra halvan av kretsen idag.” Det slår mig. Linnea sa att det skulle ske något stort idag. Som du kanske förstår så är det inte en vanligt förekommande händelse. Linnea fortsätter snabbt fram i korridoren, hon närmar sig hörnet nu. 

“Eh Linnea?” Fonjos röst är låg, han är lika förvirrad som jag. 

Det är som om allt fryser. Vad gör hon. Linnea vet mycket väl att vi ska följa Fonjo, att vi inte får vistas själva utanför vårt rum. Jag vet inte var hon är påväg men jag ska med.

“Linnea vänta på mig!” mina händer greppar hjulen och jag kastar mig framåt.

Rullstolen gnisslar av den plötsliga rörelsen men jag bryr mig inte. Den går fortare än jag trodde var möjligt och jag kör nästan över stakas Fonjo som fortfarande bara står och gapar. Jag hinner se att halva hans rumpa hänger ut ur den alldeles för lilla uniformen, men jag kommer inte ens på något taskigt att säga om det. Det enda jag kan tänka på är att detta är våran chans. Min och Linneas chans. Detta är ingen vanlig dag, det är dagen för vårt rymningsförsök.