“Ha den äran!”, sade hon och höll fram ett paket
Det var platt, rektangulärt; täckt av färger i en smet
Varje år, samma gåva
Varje år, samma visa
När skulle mormor inse, att jag inte kunde läsa?
Hon gav mig alltid böcker, alla nya, alla granna
Alltid fick jag låtsas, alltid niga, alltid tacka
Varje gång, från ett, till fem, en ny skatt till min samling
Varje gång, när hon gått hem, ännu en bok som blev dammig
Min syster kunde läsa när hon var tre;
begåvad bokmal, “så kul att se!”
Min mor hon läste, var dag höll hon på
Drömde om att en dag vara stolt över två
Jag ville aldrig lyssna, hon höll på, jag vägra’ lyda
Speciellt när jag blir äldre, tvingas hjälpa till att tyda
Hon och mormor är så lika; först kom skolan, sedan livet
Båda lever än idag, men jag tar ingenting för givet
Men så börjar något hända, jag kan läsa! Och vad mer?
Små figurer börjar dansa, bakom orden, nytt jag ser
Och då plötsligt förstår jag, det som sades äro sant
“Att läsa är att resa”, och att resa är mitt ‘allt’
Sen så plockar jag upp pennan, provar skriva något själv
Jag har alltid velat skapa, tankar forsar som en älv
Nu så skriver jag med nöje, gärna hela dagen lång
Men så kommer mamma där, något nytt projekt på gång?
“På med gympaskor!”, en lördag? Vänta nu, jag fattar ej
Jag var nio när hon sade: “Dags att jogga!” Åh nej...
0 kommentar(er)
