Nu, efter fyra veckor av övning på att kommunicera mina känslor, finner jag svårighet att göra just det. Inte för att jag har svårt att skriva mina känslor, utan för att känslorna är svåra att skriva ner. Jag vill berätta om allt jag har lärt mig. Jag vill berätta om allt jag har fått möjlighet att skapa, med mina egna händer, både stort och smått. Jag vill berätta att har fått jobba med några av de mest begåvade och trevligaste människorna jag någonsin träffat. Jag vill berätta att jag har fått världens bästa sommarjobb. Men det är nog enklast med en till historia.
För någon vecka sedan pratade jag med några av de som jag tidigare varit avundsjuk på om hur deras jobb gick. "Jag svär, jag måste fått typ 30 000 steg från att springa fram och tillbaka hela tiden, fan va jobbigt" "Jag gör nästan inget, 90% av tiden skrollar jag TikTok, fan va tråkigt" "Jag bara sitter framför en dator och gör hjärnlöst arbete, fan va ensamt." Och sen kom frågan "Vad har du gjort, Victor?" "Ja, du" sa jag "Jag har träffat två respekterade och erfarna författare, jag har övat på poesi, berättande och kommunikation, jag har lärt mig om texters vikt i allt från nyheter till spel, fördjupat mig i några historiska författare och jag har fått nära ett dussin nya vänner." Gissa vem som var avundsjuk då.
Om du har läst så här långt vill jag att du ska veta att anledningen till att detta inlägget är så långt är för att det känns som att Skrivsommar är över på riktigt så fort jag klickar på publicera. Men inget gott kan väl vara för evigt, antar jag. Hejdå och lycka till till de som skriver nästa år! *Publicera*